Ett år!

Ja lite mer än ett år har gått sen jag fick reda på att jag var gravid! Inte med Enya utan en annan graviditet som tyvärr slutade för tidigt. Vi hade börjat prata om att skaffa ett barn till och jag blev gravid ganska snabbt, i v.10 när dom första oroliga veckorna hade gått man började närma sig v.12 när det är ganska säkert att börja berätta om att man ska ha ett litet barn! Då hände det som inte får hända! Jag fick ont i magen och kände direkt att något inte stämde, kort där efter fick jag en liten blödning. Ringde gyn som sa att det inte behöver betyda något fick en tid en vecka senare. Men jag kände att jag inte kunde vänta en hel vecka, för lika snabbt som alla graviditets symptom hade kommit, lika snabbt försvann dom och jag kännde en enorm tomhet.. Ringde till Falun och berättade hur jag kände fick en tid dagen efter. Jag var så nervös när vi skulle göra ett ultraljud, hoppet fanns ju fortfarande där även om jag innerst inne kännde att det inte skulle gå bra. När ultraljudsundersökningen började såg jag dirket på läkaren att det var något fel, han kollade runt och efter en stunds tystnad (som känndes som flera timmar) sa han tyvärr så rör sig inte fostret och jag kan inte hitta någon hjärtaktivitet. Jag blev jätte ledsen precis dom orden man aldrig vill höra! Kom in en bm för att bekräfta och hon kunde bara hålla med.

Nu började man prata om hur vi skulle göra för att avsluta graviditeten eftersom kroppen inte verkade stöta bort allt själv jag fick välja mellan att avvakta eller göra en medicinsk abort, jag valde det sista efetrsom jag inte ville dra ut på det.. Tankarna var många och det känndes fruktansvärt jag hann fundera på massa saker som om jag någonsin skulle kunna bli mamma igen, vad det var för en liten krabat som vi aldrig fick chansen att träffa.. Jag fick reda på att det var bra att vänta tills man fått mens igen innan man försökte skaffa barn igen men så långt gick det aldrig bara ett par veckor efter vart jag gravid igen med Enya! Känslorna var så blandade var super lycklig samtidigt som jag inte kunde sluta tänka på om något skulle gå fel igen.

Dom förklarade för mig att när man får så tidiga missfall har barnen ofta så svåra skador att dom kanske inte ens skulle överleva utanför magen så på ett sätt är det ju ett "bra sätt" av kroppen att ta reda på det själv. Tänker fortfarande på det som hände då och då, men är så klart jätte glad att jag blev gravid så snabbt och att vi fick våran underbara Enya!

Det är hemskt när man får gå igenom såna här saker, är så tacksam att jag har många underbara människor runt omkring mig som alltid finns där. Är världens lyckligaste mamma till mina små flickor!