Så länge får ni läsa Jonnas! Blir alldeles tårögd när jag läser och skriver om förlossningarna! Det är en så stor upplevelse.
När Jonna kom till världen:
Torsdag den 1a juli var som vilken dag som helst, hade lite sammandragningar och förvärkar som vanligt men inget jag tänkte på. På kvällen var vi nere vid badet med hundarna tog en massa bilder och hade det mysigt. När vi kom hem hade jag lite kraftigare sammandragningar så jag började klocka dem, var regelbundet ibland och ibland inte, gjorde inte särskilt ont heller så vi gick och la oss. Vaknade ett par gånger under natten, men det hade jag gjort en längre tid så det var inte heller något konstigt.
Fredag den 2 juli vaknade jag strax innan kl 7 och hade en konstig känsla i magen, väckte Marcus och sa åt honom att hämta Alvedon. Nyvaken och lite surig gick han upp men kunde inte hitta några tabletter, tror inte han förstod vad som höll på att hända =). Låg kvar i sängen en stund men kände snart att nu händer något! Gick upp och duschade, la mig i soffan och klockade värkarna som var lika som kvällen innan. Ringde förlossningen som sade åt mig att komma när jag ville. Envis som jag är så ville jag vara hemma så länge som möjligt så jag höll ut. Ringde runt lite till våra föräldrar sen började jag packa det som skulle med.
Ungefär kl 9 kände jag att det inte gick att vara hemma längre nu gjorde det riktigt ont och jag fick verkligen samla kraft mellan varje värk. Bilresan till Falun på sju mil har nog aldrig känts så lång. Låg och blundade hela vägen och varje litet gupp i vägen gjorde ont. Hade värkar hela vägen, allt från 4 till 15min var det mellan värkarna.
När vi kom in till förlossningen strax före kl 10 var jag rädd att det inte skulle vara ”på riktigt”, att vi skulle få vända och åka hem igen samtidigt som det inte gick att ta miste på att det var värkarna som hade satt igång på allvar. Fick ett rum lägst bort i korridoren, det var tydligen sista rummet och förlossningsavdelningen var så gott som full. Kände mig lite nervös och vet att jag tänkte ”hoppas de hinner med alla som ska föda!”
undersökningarna började 09.50 såhär står det i mina papper: ”Huvudläge, fixerad i bäckengången. Modermunnen öppen 6cm, buktande hinnblåsa. Fosterljud: 130 slag per minut fosterljud normala. Sammandragningar med 2-5min intervall som patienten andas igenom.” Jag trodde verkligen inte att jag öppnat mig så mycket eftersom jag inte känt av det något speciellt. Barnmorskan sa att jag hade gjort ett bra jobb hemma hade svårt att lyssna på det eftersom jag inte gjort så mycket mer än att sova =).
Vid 10.45 la jag mig i badet som hjälpte i ca en halvtimme. Var skönt en stund först men sen kände jag mig bara svettig och yr.
Kl.11.15 ligger jag i sängen igen och får lustgas/syrgas 50/50 %, andas lustgas med god effekt.
Kl.11.45 Modermunnen öppen 8cm, buktande hinnblåsa. Andas fortfarande lustgas med god effekt. Lustgasen funkade bra för mig förutom att jag mådde illa och kände mig lite väl borta några gånger, eftersom jag inte skulle hinna få någon annan bedövning var det bara att gilla läget och andas lustgas så gott det gick.
Kl.12.55 Gick vattnet, och värkarna blev mer intensiva, strax efter började jag känna krystvärkarna. Känslan går inte att beskriva! Kämpade emot krystvärkarna lite i början men sen förstod jag att det bara var att hänga med sin kropp. En häftig och lite skrämmande känsla!
Den 2 Juli kl.13.53, två dagar innan beräknad förlossning Föds vår älskade dotter Jonna! Helt perfekt 3000g och 50cm lång.
Så här i efterhand är jag tacksam att jag hade en så ”lätt” förlossning även om det inte kändes så hela tiden när man var mitt i det. Förlossningen tog ca 4 timmar, krystvärkarna tog en halvtimme. Är glad att allt gick bra och fort samtidigt som jag kan känna ibland att jag inte hann med i svängarna. Enda smärtlindringen jag använde mig av var lustgas, den funkade som sagt bra men var riktigt borta vissa stunder så har lite minnesluckor här och där. Vart att må illa av den också men det var nog det minsta bekymret just då! ;)
Att få upp sitt efterlängtade barn på bröstet måste vara det bästa man kan vara med om. Att äntligen få träffa sitt barn som man burit i 9 månader är verkligen helt fantastiskt, inga ord i världen kan beskriva den känslan! Är världens lyckligaste mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar